Egentligen borde jag använda mitt eget tangentbord. Men det känns så jävla onödigt när min lillgamla lekkamrat gör det sju resor bättre. Ni vet alla hur mycket jag gillar Daniel Kjellsson och hans övermogna sätt att vara. Därför känns det inte mer än rätt att jag stjäl hans text rakt av samt länkar till hans snygga bilder (mina kommer inom snar framtid).
Idag (28/7) är det tre veckor sedan jag återvände från Kilimanjaro. Och Uhuru Peak på 5 895 meters höjd. Med en monstruös trötthet, graciös etiopisk magsjuka och en sjuhelvetes historia i bagaget. Jag har först nu börjat peta runt i minnen och bilder. Saker jag slagit fast är att jag aldrig skulle göra om det. Men att jag heller inte ångrar ett steg. Att bestiga Kilimanjaro via Machame Route är enormt. Det är stundtals fruktansvärt, stundtals fantastiskt, stundtals bara tid och åter tid i tysthet uppför. Men det som fortfarande värker i mig, och det som oroar mig, är vare sig vätskebrist eller höjdpåverkan. Utan den smygande vetskapen att man snuddat vid en känsla som man bara måste få känna igen..
Mvh A-Fo
