Tjernobyl

Åter tillbaka i Sverige efter ett par hektiska dygn i Ukraina. Efter en stökig fredagskväll i Kiev var det tidig revelj arla lördagsmorgon för avresa till Tjernobyl och den förbjudna zonen.

Bussresan till den första kontrollen tar cirka två timmar och där tvingas man legitimera sig så att de kan stämma av att man har de tillstånd som krävs. Dessa tar cirka två veckor att erhålla så det gäller att vara ute i god tid. Här tvingas vi även läsa igenom ett regelverk som förkunnar att vi i zonen inte får använda vapen, supa, knarka, sno med oss radioaktiva föremål etc etc (Lite samma regler som på ungdomsdiscon). Där möttes vi även upp av vår guide för dagen som var lagom slapp och gav oss fria fötter att undersöka hus och miljöer lite som vi ville. De gånger han tyckte att vi var lite väl äventyrliga så skrek han hot om hög radioaktivitet och bad oss samla oss igen. Fair enough.

Karta över säkerhetsområdet. 

Olyckan inträffade natten till lördagen den 26 april 1986 klockan 01.23.45 (lokal tid) när reaktor fyra i utkanten av staden Pripyat förstördes genom en explosion och ett moln med radioaktiva partiklar spreds med vindarna över stora delar av Europa. Sverige var det första land att larma omvärlden då Sovjet mörklagt katastrofen. Det finns i dag två kontaminerade zoner kring Tjernobylverket, det yttre och det inre -riskområdet, 10 och 30 kilometer kring reaktor 4. Och vid utresa tvingas man testas för radioaktivitet vid respektive zongräns.  Staden Tjernobyl ligger i den yttersta zonen. Den är inte fullt lika kontaminerad som den innersta zonen där kärnkraftverket och Pripyat ligger. Och det bor faktiskt drygt 300 personer i trakterna kring Tjernobyl. Vad det gäller strålningen så är det dock inte farligt att vistas någon enstaka dag innanför det inre riskområdet. Det är istället vilda djur man ska akta sig för. Vargar och vildsvin ränner omkring i de ödelagda samhällena. Man får även se upp för hål, glassplitter, fallande bråte etc.

Turen in i den förbjudna zonen är otroligt fascinerande och det hela känns lite surrealistiskt. Fotoförbud gäller vid enstaka platser (främst kring reaktorerna) och i övrigt är det bara att fota på. Första stoppet var vid ”The Ministry of Ukraine of Emergencies and Affairs of Population Protection from the Consequences of Chornobyl Catastrophe” och det var aptråkigt/kunde ha utelämnats. I övrigt fanns det ingenting att klaga på. Bland platserna vi besökte så var det några som stack ut. Reaktor 4 där vi fick komma ett hundratal meter ifrån sarkofagen som innesluter reaktorn och där man verkligen kände i själen att det var en ondskefullt olustig plats.

Reaktor 4 med omslutande sarkofag.

Lika olustigt var besöket vid resterna av ett barnhem med kvarlämnade leksaker och spjälsängar.

Sovsal i det forna barnhemmet.

Sedan var det dags för resans höjdpunkt; staden Pripyat som grundades 1970 av sovjetiska staten för att hysa människorna som skulle jobba på kärnkraftverket. Omgående efter olyckan blixtevakuerades den på sina 50000 innevånare. Innevånarna lovades att kunna återvända efter tre dagar men detta var en lögn och staden har sedan dess varit helt öde. Naturen har tagit över helt och att befinna sig i staden ger en känsla av att vara med i filmen I Am Legend. Man tillåts även att gå in i vissa byggnader som klassas som säkra. Dessa är i sig själva små kusliga museer och det är svårt att föreställa sig att de en gång var fyllda av liv.

Pariserhjulet i Pripyat skulle precis tas i bruk när blixtevakueringen skedde. Endast fem dagar senare skulle invigningen ha skett.

Den forna simhallen i Pripyat.

Övergivna gasmasker i en förskola.

Kusligt värre i random byggnad.

Mysigt trapphus.

Sökes elever. Finnes skolböcker.


Ett monument av de brandmän som offrade sina liv i släckningsarbetet. Monumentet har de anhöriga fått bekosta själva och resterna av de omkomna brandmännen ligger 25 meter under jord på grund av den höga strålningshalten.


En suspekt maskin som mäter strålningshalten. Detta skedde vid respektive zongräns samt vid en byggnad där vi sedemera åt en ytterst tveksam lunch.

Allt som allt var resan en fantastisk upplevelse och någonting jag kommer att minnas för resten av mitt liv. Så på frågan om det är värt det så blir svaret ett rungande Jesus Anders.

Mvh A