Ibland längtar jag tillbaka till den framtid som jag aldrig fick vara en del av. Den framtid som upphörde att existera då du och jag slutade att vara vi. Lustigt att man kan sakna någonting som aldrig ens har varit? Som att sakna snöflingor bland sju sorters blommor under kudden. Den tanken som aldrig riktigt försvinner växer sig ibland till en stilla undran…
Hur hade morgondagen sett ut om jag tillåtit dåtiden att vara allt det den borde varit? Det enda jag ville, var att skrika håll i mig och släpp aldrig taget, men istället förblev jag tyst. I och med de osagda orden så berövades vi den framtid som kunde varit nu.
Ibland saknas du mig.
Mvh A
Har följt den här bloggen ett tag nu och måste bara konstatera att KENTreferenserna tar aldrig slut och de filosofiska ropen på (något) luktar brusten kärlek, eller icke kärlek. Hur mår du egentligen???
jonatan: Överlag mår jag prima men har nog en lite mer dämpad sida som komemr fram ibland
.
Mvh A