I morse tog jag en långpromenad och förundrades återigen av hur tilltalande Stockholm är så här års. Blomstrande grönska, kvittrande fåglar, ögonsköna kvinnor och en elyseisk stadsbild. I fucking luv that shit. Nog om den kungliga hufvudstaden.
Jag har ju, som ni vet vid det här laget, en språngbräda under mina hälar. Och min största mardröm är att missa någonting. Istället för att göra en Michael Jackson och bygga ett tivoli på min tomt/köpa en en apa i revolt mot tanken på att växa upp, så har jag valt en annan väg att vandra. Det innebär att jag får vara med om mycket roligt men frågan är om inte det senaste halvåret varit lite väl stretchat. Har hunnit med Full Moon Party i Thailand, Ultra Music Festival i Miami, Coachella i Los Angeles, allmänt otyg i New York, road trip i Mexiko, EM-slutspel i Kiev, Summerburst i GBG, Vårbal i Marstrand, diverse stökerier i Sthlm och däremellan att finansiera galenskaperna. Mao lite ”Live Fast och ge fan i att dö”-mentalitet. Bra så. Nu börjar dock sommaren och det vet vi ju va det innebär. Ingen rast/ingen ro och det är inte utan att jag längtar lite tills dess att hösten lägger en lugnande slöja över min tillvaro. Men var sak har sin tid. Hur som helst, inför tennisveckan i Båstad ombads jag av Pepes Bodega Magazine att ställa upp på en kortare intervju om just nämnda tennisvecka, samt att ge lite tips på intressanta nattklubbsupplevelser ute i den vida världen. Vad jag sa? Se för er själva.
Nu ska jag sluta förpesta den här bloggen och tjäna lite pengar. Sedan blir det en bättre lunch i solen innan jag ska ge mig själv lite ledighet.
Mvh A-Fo
Steel Panther på House of Blues är helt briljant. Hysteriskt bra!